Ur HJÄRNARPS HISTORIA
sammanfattning av professor Sven Rydenfelt.

Litteraturhänvisningar:

I Bjäre härads hembygdsförenings årsskrift 1984 finns artikel av Rydenfelt “Minnen från mossriket” och i årsskrift 1980 finns Rydenfelt “Skolhistoria från Boarp, Hjärnarp” Skånes ortnamn, del 3. Kyrkböcker finns från 1763. Engelholms tidning (startades 1867). Burmans karta från 1864. Byabladet nr 3-83 (ges ut av Byalaget i Boarp), artikel om Boarps skola.

Historier från Hallandsåsen, Fredrik Böök.

Vår kommun 1970, elevarbete.

“Prästrelationer”  av Jan Moen /informationstid, från kommunen, 1991:2

Historik över Hjärnarp.
Geologiskt fortsätter Hallandsåsen ut på Bjärehalvön och Hallands Väderö. Egentligen börjar Hallandsåsen vid Örkelljunga. Själva åsen var skogrik - mest ek och bok. På södra sluttningen var den första bebyggelsen. Hela Ängelholmsslätten var fram till 1800-talet kärr, sumpmark och surskog.

Troligen har det i Hjärnarp funnits människor sedan stenåldern, dock ej i så stor omfattning som i de västra delarna av Bjäre härad. Vid den inventering av fornfynd från Bjäre härad som gjordes 1967, hamnade endast 7 av 1100 fasta fynd i Hjärnarp och 5 i Tåstarp. Trakterna runt Hjärnarp betraktades som den fattiga delen av Bjäre härad.

De s k prästrelationerna tillkom på initiativ av Christian IV som 1622 i en skrivelse gav rikets biskopar befallning att från varje socken i riket insamla uppgifter om runstenar och andra fornminnen:”Vi Christian IV ...bede Eder...at oss ge og antegne alleslags Antiqviteter og Documenter.”

Det blev sockenprästerna som ålades detta arbete. I vissa fall sändes deras anteckningar in till kontraktsprostarna som lät redigera dem efter en viss mall, i andra fall vdarebefordrades uppgifterna direkt utan redigering till kungliga kansliet. Materialet, som på grund av detta har skiftande karaktär, låg klart 1624 och samlingarna bär detta årtal.

I Hjärnarps socken fanns 1624 dessa byar:

Hjärnarp (2 gårdar förutom prästens och klockarens),

Verjes by (7),

Söndrebalg (2),

Vanstad (8),

Margretetorp (2) och

Lerbäckshult (3).

Verjesby försvann senare ur jordeböckerna.

Endast Boarp och Lerbäckshult hade på 1600-talet var sin så stor gård, att den kunde betala ledungsavgift (till försvaret).

För övrigt bestod befolkningen av ca 80 torpare, dessutom backstugesittare och gathusfolk. De senare var allra fattigast och fick leva endast på sitt arbete.

Prästen i Hjärnarp hette 1624 Kjeld Pedersen eller Chilianus Petri, som han kanske hellre skrev sig. Inte mycket är känt om honom, men han tycks ha verkat mellan 1611 och 1649 och han hade även på sin lott att ta hand om själavården i Tåstarp.

I denna socken redovisas byarna:

Tåstarp (12 gårdar förutom prästens),

Toarp (4),

Kärragårda (2),

Gånarp (11) och

Brandsvig (2).

Dessutom fanns två ensamgårdar.

De flesta ortsnamn bär spår från den tid då Skåne tillhörde Danmark, t ex Hjärnarp som betyder Hjärnes arp (=torp).        (Se vidare i ortsnamnsförteckningen).

Befolkningen fick ofta sitta emellan när Sverige och Danmark kämpade om Skåne på 1600-talet. I våra trakter finns många spår från denna tid, t ex Snapphanestallarna  (se vidare om snapphanar). Under denna tid var folket samlat i byar, t ex Verjesbyn, som låg i nuv. centrala Hjärnarp. Namnet Verjes väg finns kvar.

Vid ett laga skifte som skedde 1827 splittrades byarna. Verjesbyns gårdar bl a Backagården och Turagården (nuv Huntley) flyttades ut på slätten. Detta var ett öde värre än döden! Efter en tid, när man dikat och fått järnplogar blev slätten förvandlad till “Smörhålan”. Om inte skog och mosse redan fanns på tilldelad mark, fick man även ett sådant skifte. Skiftena ledde till en enorm uppodlingsverksamhet, när man nu fick egen ny mark att bruka. Även fäladen lades under plogen. Bra spannmålspriser gynnade detta och ledde till export.

Näringar.

Jordbruk.
Jordbruket är den näring, som haft störst betdelse för Sveriges befolkning.

År 1870 arbetade 75% av befolkningen inom jordbruket.

Skördearbetets historik:
Allra först rycktes skörden upp eller så användes en stenkniv. Sedan kom skäran som kvinnorna skötte. Den var revolutionerande. En man och en kvinna kunde med hjälp av denna skörda ett tunnland på en vecka. Nästa framsteg var användandet av lien. Eftersom lien var tyngre fick männen sköta den. Skårens bredd speglade männens styrka. Kvinnorna band ihop säden till kärvar (neker), som sattes upp i skylar. På detta sätt kunde ett  par skörda ett tunnland per dag. Slagtröskningen sysselsatte sedan männen en stor del av under vintern. På skånska kallas slaga plejel.

Utvecklingen gick snabbt vidare med slåttermaskin och avläggare, sedan självbindare och till sist skördetröskan. Halmen till ett halmtak tröskades med en speciell  långhalmströska.

Plogen:
Allra första plogen var en träplog, årder. 1794-1819 importerade Stjärnsvärd på Ängeltofta gods skottar som tillverkade järnplogar i liten skala. Dessa plogar var mycket dyra. Man har inte lyckats hitta någon Stjärnsvärdsplog i Sverige i våra dagar.  På 1850 - talet kunde vi i Sverige få ned priset på järn (Bessemermetoden 1858) och första större plogfabriken byggdes i Överum.

Hästen:
Hästen blev på 1800-talet inte längre endast ett överklassdjur. Hästen hade speciell possession på gården. Den slaktades t ex inte av vanliga slaktare utan bödel eller rackare åtog sig detta och att äta upp en “arbetskamrat” betraktades som kannibalism! Man svalt hellre än åt hästkött.

Missväxt:
Missväxtåren 1867-1868 var sista gången som svenskarna drabbades av svält. Framförallt i Norrland svalt man ihjäl, men t o m i Smålands isolerade byar hände detta. I Skåne samlade man spannmål och skickade iväg norrut. Anledningen till missväxt var en fruktansvärt hård vinter och en abnormt torr sommar. I våra magra bygder i norra Skåne hade man det svårt. Människor dog i infektioner, men i grunden var det svält eller halvsvält som var orsaken.

Järn.
I riktigt gammal tid fanns järnbruk för Danmarks behov i Örkelljunga. Det fanns ett hundratal blästerugnar (jämför byn Järnblåst i Örkelljunga). Bönderna hade järnproduktionen som vintersysselsättning. De fiskade upp myrmalm och sjömalm på vintrarna. Möjligen kan detta också ha förekommit i Hjärnarp. Att järn var dyrt bevisas bl a av att betslet till en häst var dyrare än hästen under medeltiden och att fattiga människor länge använde träpluggar i stället för spik.

Skog.
Hallandsåsen var en gång täckt med stora ek- och bokskogar. Under den danska tiden skövlades skogen och fraktades mestadels till Köpenhamn för att användas som byggnadsmaterial.  Mycket skog “gick upp i rök”. En hel del användes till silltunnor o dyl och en stor del blev till fartyg. Det gick åt 2000 fullvuxna ekar till ett 24-kanoners- skepp. Efter 1658 såldes det mesta virket till det växande Malmö.

I skogarna höll man också svinen för ollonens skull.Pottaska från bok såldes till ett glasbruk i Perstorp. 1664 kom en “virkesförordning”, som förklarade att bok och ek var “kungens träd” och därför inte fick fällas av bönderna. Denna bestämmelse gällde ända till slutet av 1800-talet och blev förrödande för dessa skogar. Böndera ryckte nämligen upp alla småplantor av bok och ek för att kunna använda marken till bete i stället. Adelns gods var undantagna från lagen och endast här bevarades större skogsbestånd av ek och bok.

Torv.
Torvmossarna gav lantbrukarna en rejäl extrainkomst. Vid laga skiftet 1827 utdelades inte bara speciella skogsskiften utan även mosskiften. Torven var mycket viktig för uppvärmning, särskilt före säkerhetständstickans uppfinning 1844. . Torv la man in i spisen på kvällen för att ha glöd på morgonen.

Varg.
Vargen tog gärna betesdjuren på sommaren och var på det sättet “fienden nr 1”. Man var skyldig att ställa upp i skallgång när vargen blev synlig. År 1858, när sista vargen sköts i Skåne, var 900 personer med i skallgång. I våra trakter hade bl a “HusMånsson” vid Boarps skola besök av vargar. Vargarna kunde komma runt husen på vintern. Enligt Fredrik Böök dödade vargarna en kvinna i Tockarp 1848. År 1799 ska en annan kvinna, Kerstin Jönsdotter (som var havande) ha blivit ihjälbiten av en varg vid Barnasten. Denna stora sten var en gång  gränsen mellan Våxtorps och Hasslövs socknar. På stenen är ett kors inristat.

Snapphanar.
Snapphanar härjade i våra trakter i slutet av 1600-talet. Ledaren för Hallandsåsens och nordvästra Skånes snapphanar var “Sven i Boarp”. Hans gård låg där i dag Hans-Erik Karlsson bor. Av ursprungliga gården finns drygt halva boningshuset bevarat. Fönster, dörrar och vissa smådetaljer har bytts ut och halmtaket har blivit omlagt. I huset finns det en källare, där snapphanarna sägs ha stängt in sina fångar. De lade något tungt över luckan och sedan fick fångarna sitta där tills snapphanarna behagade titta till dem igen. Sina gevärsposter hade de runt omkring huset. Söder om huset fanns en stor mosse, som snapphanarna brukade driva ut fiendernas hästar och ryttare på för att de skulle gå under där. Sven i Boarp blev dömd till döden 1684 men klarade sig.

Uppe på Hallandsåsen finns många s k snapphanestallar, t ex Trollehallar och Snapphanegrytan, där snapphanarna och deras små raggiga hästar var väl skyddade. Snapphanarna höll sig dolda för svenskarna och var utplacerade på olika håll för att vid lämpliga tillfällen överfalla mot fienden. Ett sådant tillfälle var då en snapphanetrupp rövade Karl XI:s krigskassa, den s k Loshultskuppen. Krigskassan lär ha sänkts i Rössjön efter kuppen. Ingen har emellertid hittat kungens “plåtar”, så vem vet vad som är sägen och verklighet.

Det finns många berättelser om snapphanarna. En kvinna, “Himbära-Karna”, lurade snapphanarna. Hon bjöd in dem och lät dem supa sig fulla. Därefter hällde hon vatten i deras bössor, och svenskarna kunde lätt ta männen. Himbära-Karna fick sedan flytta från sitt hus.

Kommunikationer.
Åsen med sina skogar var en naturlig gräns mellan Danmark och Sverige. Man företog inte en färd över åsen utan goda skäl och gott sällskap. Troligen fanns det ett gästgiveri i Margretetorp redan på 1300-talet. Där vilade man ut efter resans strapatser eller inväntade resanden före den farliga färden. Den första vägen över åsen var endast för ryttare och fotgängare. Först på 1600-talet började körvägar byggas. Då tillkom den s k “Postrånarens väg” (eller som den i dag är omdöpt till “Postridarens väg”), som börjar vid Stendals mölla. Namnet på vägen antyder vilka faror som hotade längs vägen. Överfall var vanliga och man var även rädd för vilda djur och vädrets makter.

Grindar fanns länge på vägarna. På 1800-talet förbjöds  i lag dessa på landsvägar.

Så småningom byggdes bättre vägar och fler gästgiverier för rast och hästbyten. 1847-1850 började gamla E 6:an byggas. Möller på Skottorp var en pådrivande kraft och hans namn finns inristat på en sten vid Benmöllan. Där finns även en sten med Oskar II:s namn.

Vid 1800-talets mitt fanns det ett 50-tal gästgiverier i Skåne. Så småningom konkurrerades dessa ut av järnväg och bil. Sverige var, europeiskt sett, sent ute när det gällde att bygga järnvägar. Först 1856 byggdes en av landets första mellan Malmö och Lund. 1885 kom linjen Helsingborg-Halmstad. Man räknade med att spara  1/10 av tiden och  1/10 av kostnaden genom att använda järnväg i stället för häst och vagn.

1855 kom frimärkena och 1856 lades telegrafkabel över Atlanten.

I hemmen.
Människorna i våra trakter var mestadels fattiga och levde enkelt. Gemenskapen var viktig. Man hjälptes åt med många sysslor och delade på och tog väl vara på de anledningar  till glädje som bjöds.

Man höll klinegille (när leran kletades på väggarna), resegille, kardegille, brydegille, skäktegille, slåttergille, höstagille, ostagille, päregille, slaktegille o s v. På detta sätt förenades nytta med nöje.

Då tog man kanske på sig sitt enda par skor, som helst skulle räcka livet ut. Vanligen gick man barfota eller i trätofflor. Kläderna talade om vem du var; varje stånd hade sin klädstil. Guldbårder var tillåtet endast för överklassen. I slutet på 1800-talet inträdde en förändring. Fabriker började tillverka tyger och kläder. Allmogen började klä sig som ståndspersoner.

 Man tvättade sig i lut av björkvedsaska. Avträdet var en grop på torpställena medan gårdarna byggde ett hus runt gropen.

Kvällarnas enda ljuskälla var länge den öppna elden. Det var kvinnornas uppgift att hålla elden vid liv. Slocknade den var det enklast att “gå till grannen och låna eld”.

Rov-, tran- och rapsolja användes i enkla lampor. Talgljusen kom också .

1861 fick vi fotogen och i de fattiga stugorna började “glise-lamporna” lysa (glisa) med svag låga. 1 liter fotogen motsvarade 6 arbetstimmar.

1867 kom NST /Engelholms Tidning/. Många delade prenumerationen med grannen.

Till livets avigsidor hörde säkert husagan, där frun och tjänstefolket med vissa inskränkningar i lag 1858 fick agas ända fram till 1920.

Husbehovsbränningen förbjöds 1855.

På 1850-talet fanns fattiggård med jordbruk i närheten av kyrkan i Hjärnarp. Där fick alla hjälpas åt. Man skulle göra skäl för sig. Tidigare fanns fattigstugor från 1699. Endast de som kunde gå ut och tigga sin mat (kringgång) fick bo på fattigstugan. Att många människor levde fattigt ända in i våra dagar  talar följande eftermäle beträffande torparen Almer Karlsson i Himmelstorp om: “ Så länge han levde visste ingen vad han levde av, och när han dog visste ingen vad han dog av”.

Sjukdomar
Pesten härjade på 1700-talet. Vissa pestsmittade gårdar avspärrades med hjälp av soldater. Männisor försökte smyga sig dit för att besöka sina släktingar, men de kunde få stränga straff för detta . De som dog i pesten fick begravas i backar och på speciella pestkyrkogårdar utanför vigd jord. Många människor hade svårt att acceptera detta  och kunde därför nattetid gräva upp sina döda och ta dem till ett hörn av kyrkogården. Olyckor som t ex pesten ansågs vara ett syndastraff av Gud och därför accepterade de flesta att det var så här. I Tockarp finns en pestkyrkogård med gravstenar från 1711. /Se sep artikel/  Öster om Hjärnarps kyrka restes en galge för att skrämma folket till lydnad. Den användes aldrig utan skulle vara ett hot.

Spädbarnsdödligheten var mycket stor. Kvinnorna fick kämpa hårt för sina spädbarns överlevnad. Man hade endast komjölk som modersmjölksersättning.

Bostäderna var dåliga. Omkring år 1800 nådde endast vartannat barn vuxen ålder. År 1820  dog 20% av spädbarnen (barn under 1 års ålder). År 2000 dog endast 0,3%

(d v s 1/60 av 1820 års siffror) i Sverige.

Skolor
Folkskolestadgan av 1842 påbjöd en skola i varje by inom 5 år. Hjärnarp dröjde till 1847 med sin första skola, som låg vid kyrkan, Kyrkskolan.

Boarps storskola började som kring-gångsskola 1850. Johannes Nilsson, en invalidiserad ung man, från början utan utbildning, blev första läraren. Han vandrade runt i 5 år. Boarpskungen, Johannes Johansson, skänkte då ett torp till skola. Undervisningen hölls i stallet i 15 år. 1870 byggdes Boarps skola på andra sidan vägen.  Den byggdes av tegel från Bjällegården och Huntley. Här fortsatte Johannes Nilsson undervisa till 1891. Han följdes av Emanuel Collin och Ragnar Svensson. Småskolor fanns i Söndrebalg, Hulebäckseröd, Faxeröd, Ugglehult m fl.

Se vidare Sven Rydenfelts artikel om Boarps skola. /Bjäre härads hembygdsförenings årsbok  1980/

Religion.
Kyrkan hade mycket stor betydelse för människor förr. Prästen var något av en diktator i byn. Fram till 1809 var man tvungen att gå i kyrkan, s k högmässotvång. Nattvardstvång hade men fram till 1863 och dessutom husförhörstvång fram till 1888. Dessa husförhör kunde för många människor vara mycket prövande. Ungdomar som inte kunde svara tillräckligt bra kunde avstängas från vigsel t ex.

Kyrkan hade monopol på alla andliga sammankomster fram till 1855, då konventikelplakatet upphävdes.

Väckelserörelsen var ett uppror mot kyrkans makt. “Läsarna” kunde dömas till böter eller fängelse för religionsbrott. För hädelse kunde man dömas till dödsstraff fram till år 1864.

Rånare, självmördare, tjuvar och liknande fick inte begravas i vigd jord. De begrovs utanför kyrkogården, gärna mot norr.

Ortsnamn.
Hjärnarp = Hjärnes torp /efter danskan arp=torp).

Söndrebalg = södra kullen (balg=kulle)

Norrebalg = norra kullen

Bjäragården = gården vid berget  

Skorstensgården, troligen kallad så efter att ha haft skorsten först

Abullagården (efter danska aeble) = en gård med första fruktträdgården

Verjesbyn efter Verjes gård

Tullstorp = Tullestorp (Tulle blev sedermera ett vanligt hästnamn)

Margretetorp, kan vara efter drottning Margareta, eftersom endast   mycket      

Betydande kvinnor gav namn åt platser. Margretetorp hette förut Kägle by efter

Kägleån

Delar av namn:
-röd tyder på att gården blivit röjd på nytt efter att ha blivit övergiven.
ex Faxeröd

-arp = torp

-rup = torp

-hult = träddunge

-alt = träddunge