Utdrag ur Maria Döös´bok:

POSTRIDAREN PÅ ÅSEN

Måns blir postridare.

Måns gick och plöjde på de små åkertegarna kring Heahuset. Det var inte så stora åkerlappar man kunde odla här uppe på åsen, och inte heller lågo alla samlade i ett stycke. det var endast den närmaste jordbiten, toften kallad, som låg vid boningshuset. De  andra jordstyckena voro utspridda här och var uppåt backarna. Jorden var karg och stenbunden och kärr och moras fanns det gott om. “Då hade nog jordmånen varit bättre på den gård nere på slätten, som heahuset fått sitt namn efter”, tänkte Måns, “och det var synd att inte Brita Helenas mor kunnat behålla den och gästgiveriet med förresten, men det är inte lätt för en ensam kvinna minsann.”..........

En förfrågan hade kommit om Måns ville åtaga sig den norska postridaretjänsten på sträckan Hälsingborg-Varberg, vilken gick över Åsen.  ............

Måns var väl förtrogen med såväl olägenheterna som fördelarna och han fick lov att ta sig en funderare. Att vara postridare över Hallandsåsen vid denna tid var ingen sinekur. För endast fem år sedan hade postföraren blivit skjuten - han dog visserligen inte - och posten bortrövad och Åsen var illa beryktad och dessutom svårframkomlig, synnerligast på vintern. Det gällde ju att stå färdig att rida, hurdant vädret än var, genom “DAg og Natt”, som kontraktet föreskrev. Dessutom hade postförsändelserna ökat så mycket de senaste åren att det var en mycket tung börda att ha väskan på ryggen, dess vikt uppgick i allmänhet till 4 à 5 lispund. Man fick ofta lyfta upp dem på hästen och sedan själv sätta sig upp och ta remmen om halsen.............

När Måns, iklädd sin nya uniform, första gången red ut från hemmet med postbrickan om halsen och postväskan i rem över axeln samt pistolen i ett hölster vid sadelknappen, stod Brita Helena i dörren. Måns satt stolt som en kung. Tapper, så hette hästen, hoppade och dansade ivrig att komma iväg, och så bar det av uppför Åsen.........

Långt nere i skogen på skånska sidan av Åsen vid Hulebäcksered bodde en tattarfamilj i en liten grå koja. Tattarfamiljen kallades för Gubbakarlens. Gubbakarlens Kalle var en skräckinjagande figur, som man inte gärna ville ha något otalt med. Kom ett resesällskap norrifrån och skulle till Margretetorp bar det brant utför och dragarna hade svårt att hålla igen i nedförsbacken. Var det mörkt och Kalle hade spänt ett rep över vägen, hade han lätt att rå på en främling. Hästarna stannade ofelbart framför repet och Kalle hade bara att slå resenären sanslös, vilken därigenom blev mer eller mindre illa skadad. Sedan kunde Kalle söka efter penningar och värdesaker, lossa snöret, slå hästarna i sken och själv försvinna hem till sin grå koja. Efter ett sådant överfall en gång dog kusken och den lilla nyfödda flicka han skulle lämna till en släkting föll ur vagnen men klarade livet. Kalle som var mycket barnkär tog hem den lilla till sin familj och hon som var kommen från en överstefamilj fick växa upp som tattare. Men slutet blev trots allt gott! Läs fortsättningen i boken!........

Måns hade hunnit ända fram till Simontorp, då han hörde skrål och skrik bortifrån änkans krog. Det var värre än vanligt och Tapper blev orolig. Måns band hästen vid ett träd och smög sig fram för att se vad som stod på. Just då slog en låga ut från taket och snart stod hela krogen i brand. “Ja, det skadar inte att den brinner upp”, tänkte Måns,”så dåligt näste som det är, men jag får väl se efter vad de har för sig.”  Måns red därefter direkt till länsman och berättade vad han sett. På så sätt kom kyrkskatten till rätta bland ruinerna efter krogen.