Befolkningen var både kroppsligt, själsligt och ekonomiskt utarmad, och när farsoten väl fått fotfäste, då slog den till hårt och hämningslöst. Det var nog byarna Tockarp och Vanstad i Hjärnarp som blev hårdast drabbade. Naturligtvis voro de närliggande byarna Förslövs och Grevie socknar lika hårt ansatta.

Myndighetrna hade bestämt att de döda skulle bäddas ner i Tockarp. Platsen, som då icke var odlad utan bestod av buskmark med inslag av en, låg ju relativt ensligt och lämpade sig väl för ändamålet.

Pestkyrkogården, som anlades, var 45 alnar lång och 20 alnar bred och låg långt från bebyggelsen. Hela Tockarp låg nämligen då sammanträngd uppe på ås-sluttningen.

På grund av smittofaran vågade ej befolkningen hjälpa till vid jordandet
av de döda. Det tunga och sorgliga arbetet fick i stället utföras av knektar eller krigsfångar. På en markväg från norr gick i skymnignen under de kalla vinterkvällarna de dystra fororna med kvarlevorna av de pestdöda. Här lades de ned i stora gravar och överhöljdes med osläckt kalk. Här restes efteråt små enkla vårdar och av dem stå ännu några kvar och minna om vad som här försiggått. Överst på vårdarna står inhugget i en slinga den gripande bekännelsen:

I. - H. - S. (Jesus Hominum salvator= Jesus, människornas frälsare.)"

Detta anförande höll f. lantbrukaren EMIL persson, Fornhem, då Bjäre Härads Hembygdsföreningen lät resa en minnessten på pestkyrkogården i Tockarp. På stenen står det följande

I H S
Vilorum för 1911 i pesten bortryckta.
Frid hängne grifterna.
Bjäre Härads Hembygdsförening reste år 1955 denna sten.

Pestkyrkogården, som är belägen på Kerstin och Bengt Larssons ägor, vårdas numera av dem.

Må denna gamla griftegård även för framtiden väl vårdas och för kommande släkten erinra om den mänskliga tragedi, som just pesten blev.

UJo