Den 1 augusti 1841 gick byggnaden på entreprenad till målarmästare Sjönhult i Ängelholm för 9 870 Rdr och 1 373 Rdr till lön åt de församlingsbor som bidrog med arbete. På kyndelsmässodagen den 4 februari år 1844 kunde så kyrkan tagas i bruk, men det dröjde inte längre än till 1847 förrän man fick börja reparera den. Kostnaderna fick församlingen då själv stå för eftersom entreprenören gått i konkurs. Under de följande 100 åren har kyrkan förbättrats och moderniserats vid olika tillfällen. Från den gamla kyrkan har bl a dopfunten från 1200-talet, gjord av sandsten, tagits tillvara samman med tillhörande mässingsfat, vilket dock är från 1600-talet. Dessutom har man tagit tillvara en offerkista från 1780-talet och en storklocka av malm.

Inför kyrkans 100 års dag 1944 önskade församlingsborna sig en vackrare kyrka. Vi läser ett urklipp från tidskriften "Vår Kyrka", där det står följande:

"Det var 1944. Vi hade bett domkyrkoarkitekt Eilert Graebe komma upp till Hjärnarp och se, vad som kunde göras åt vår ganska kala och osköna kyrka. Han ville lämnas i fred och satt väl ett par timmar ensam i kyrkan. Sedan gav han sitt utlåtande: "Marmorpartiet (målat, förf. anm.) över altaret ska ni inte ta bort. Det går bra till kyrkans grekiska tempelstil och det är vackert. Vad ni ska göra är att försöka få konstnären Pär Siegård att dekorera fondväggen på båda sidor om altaruppsatsen med en frescomålning. Sedan kan ni, när tid och tillgångar så medgiver, skaffa en skulpturgrupp till nischen."

Med dessa ord inledde kyrkoherde Sam Olivius sitt tal, när Hjärnarps kyrka återinvigdes i april 1957. Det tog således ganska lång tid för församlingen att få sitt konstverk. 1944 - 1957. Det är Hjärnarps kyrkliga arbetskrets från 1940- och 50-talet, som har all heder av att fresken kommit till stånd.

Konstnären Pär Siegård var vid detta konstverks tillblivelse sjuk och han bad sin vän och kollega, konstnären Nils Möller från Ängelholm, om hjälp att utföra detta svåra arbete. Pär Siegård gjorde som domkyrkoarkitekten Graebe sagt: han utgick från den vackra nischen och fyllde hela altarväggen med en svit ur passionshistorien. Av Nils Möllers "Minnesanteckningar från denna tid" kan vi läsa, att de båda konstnärerna lånade böcker och läste artiklar och vetenskapliga avhandlingar om Gamla och Nya Testamentet och även om det politiska läget i Mellanöstern vid tiden just för passionsdramat, vilket var ett synnerligen aktuellt ämne då arbetet med denna fresk pågick. De läste reseskildringar från trakter där Kristus vandrat och där Pär själv i unga år färdats. De båda konstnärerna Siegård och Möller arbetade först fram motiven på stora kartonger i Siegårds ateljé på Hallandsåsen. I kyrkan var det senare ett helt team hantverkare, vilka arbetade med att bygga upp ställningar, mura och måla. Som ung målargesäll hade Pär skaffat sig stor erfarenhet i praktiska ting. När han därför skulle göra en alfreskomålning anlitade han yrkesmurare från orten och dem hade han mycket stort förtroende för och de fick noggranna instruktioner angående de olika putslagrens sammansättning och applicering. Enligt Nils Möller är alfreskomålning lika intressant som spännande. Man måste t ex hinna att till alfreskoteknik "översätta" den bit av kartongförlagan, som motsvarar den för dagsetappen nyupplagda våta putsen innan denna "bränt". Det kunde t ex hända att gråstenen kunde ligga för nära ytan i muren eller att salpeter trängde fram ur teglet. Att således blanda rätt murbruk och lägga rätt färg i lagom fuktigt bruk under tidspress, ja, det är en stor konst.

När kyrkan med konstverk och annat färdigställt arbete skulle återinvigas, skedde detta på palmsöndagen 1957 och man får väl säga att det var den rätta dagen för just detta konstverk. Som Nils Möller uttrycker det att "översätta" konstverket från kartong till vägg tog dem 30 arbetsdagar i anspråk.

Här har vi nu hela påskberättelsen, som börjar med intåget i Jerusalem. Konstnärens markering av att vi befinner oss i en skånsk kyrka finner man just i detta avsnitt, där det i stället för röda mantlar lagts ut en skånsk trasmatta! Detta är den enda detaljen, som har med nutid att göra.

Serien av bilder går över till högra sidan, där "den sista måltiden" äger rum. Därefter befinner vi oss i Getsemane örtagård, där de vakande lärljungarna råkat somna medan en ängel kom från himlen och styrkte Jesus. Ångesten och rädslan, som Jesus kände, märker vi ej hos gestalterna men någon betraktare av konstverket har tyckt att skräcken och fasan tecknats i form av ansiktsuttryck hos träden längst t v. Då Nils Möller vid något tillfälle tillfrågades om detta trodde han inte att Pär Siegård menat så, "Men" fortsatte Nils Möller," det är tecken på stor konst, när betraktaren själv kan lägga in aspekter på bilden".

I nästa bildsvit har Judas hunnit fram till Mästaren och Siegård låter oss se den stora kontrasten mellan den böjde, svarte, krumme, lismande Judas och den rake, vite, lugne Kristus. Judas förråder Mästaren men vi ser också hur en av lärjungarna, Petrus, drar sitt svärd. I sviten över Golgata och de korsfästa har konstnärerna mycket väl tagit upp den ursprungliga färgen i altaruppsatsen och låtit himlen bli rött orosfärgad. Senare kom ett mörker, men på freskens fortsättning finns samma röda himmel, som nu dock  betecknar den mycket tidiga morgonen. Det avsnittet av fresken föreställer egentligen två episoder, väl sammanställda till en: nämligen först den uppståndne ensam och sedan att kvinnorna kommer fram och finner den bortvältrade stenen och en ung man sittande där på höger sida, klädd i en fotsidd klädnad. Motivet avslutas högst upp med "Himmelsfärden". Siegård hade från början en annan bild på sin skiss. Det var med trumpetblåsande keruber. Men så bestämde han sig för denna krönande, välsignande, vita Kristusgestalt svävande framför en mandorla och där hela helgongestalten omfattas av en mandelformad gloria.

Låt oss lägga märke till muren runt den gyllene staden Jerusalem. Man ser en del av muren överst på fresken och man ser en del i närbild nere vid dörrarna. Siegård har vid freskomålningar i andra kyrkor, t ex Grevie och Villands Vånga, haft bekymmer med befintliga dörrar, som oftast är placerade i korväggen. Det var lättare för honom med detta motiv. I muren runt Jerusalem finns som bekant portar så här passar dörrarna in på ett mera naturligt sätt. När man således lägger märke till muren runt Jerusalem ser man att fresken omfattar hela väggen, från golv till tak.

Nils Möller var mycket noga med att konstverket skulle bli precis så som Siegård själv ville ha det. Siegård, som ju var sjuk och vistades på Ängelholms lasarett, fick flera gånger åka taxi och komma till kyrkan för att följa upp arbetet på plats. Det byggdes upp ett slags vagga så att han kunde hissas upp och ned i det höga kyrkorummet. Det är högt i tak så arbetsplatsen var i sanning inte den lättaste.

Konstnärerna har också valt textilierna på altare och altarrundel så att de ska harmoniera med fresken. Möller har berättat att han tog med sig tygprover in till lasarettet där Siegård direkt kunde utpeka vilket av tygen som skulle stå bäst till väggen. Han hade verklig känsla för färger. I detta sammanhang kan då också påpekas att även Möller  har samma känsla, ty när rundeln för ett par år sedan behövdes kläs om och väverskan, som gjorde olika prover, kom hem och visade dem för Möller, såg han direkt vilket tyg det skulle vara. Och vid kontroll på platsen visade det sig vara rätt.

Det bör slutligen påpekas, att det är Pär Siegård, med sitt medfött religiösa intresse, som har skapat fresken, vilken för övrigt anses vara hans förnämsta konstverk och som representerar en sista höjdpunkt i hans kyrkliga monumentalmåleri, och att det är hans gode vän och medarbetare, Nils Möller, som arbetat fram den på väggen.

År 1985 fick Hjärnarps kyrka ytterligare ett konstverk, nämligen glasmålningen "Duvan" av Nils Möller. Det fanns redan en annan glasmålning, som en gång i tiden donerats av Skogsbygdens Syförening och som placerades över norra dörren, när freskomålningen kom till. Den senaste glasmålningen placerades över södra dörren. "Duvans" motiv är Den  Helige Ande, löftesbågen, det himmelska ljuset och Kristogrammet. Det är en  gåva från dåvarande Hjärnarps kyrkliga arbetskrets.

Vid dopfunten hänger en gammal dopklänning, som minner om gamla tiders dopseder. Där står också  Erik Tanis skulptur "Madonnan med barnet" till vilken det är ett särskilt minne förknippat. Vidare är konstnärerna Gustaf Kraitz, keramiker, och Märta Måås-Fjätterström, textilkonstnärinna, representerade i kyrkan.

Carl-Bertil Eiman
Ulla Johansson.